onsdag 10 december 2014

Utmattad

Då är jag där, dit jag ALDRIG skulle komma. Eller snarare det jag förnekat när andra i min omgivning varnat mig. "Men det händer inte mig" - tror många känner igen sig i detta. 
Inte kan väl jag som stormtrivs med mitt jobb få utmattningssyndrom (fd utbrändhet). Man kan väl bara bli utmattad av det man tycker är jobbigt.... FEL! 
Det sägs att "endast den som brinner blir utbränd" (http://botapanikangest.com/psykisk-ohalsa/utbrandhet/)
Kan väl bara erkänna att det är så, man kämpar och försöker göra det bästa för alla, men glömmer sig själv. 

Utbrändhet har också kallats för “duktighetens förbannelse”. Det innebär att de som riskerar att bli utbrända är personer som till varje pris vill vara duktiga, prestera och göra väl för andra 

Känslan av att inte räcka till och att inte kunna lösa de problem som uppstår både i arbetet och i privatlivet är mycket stressande. Man vill att alla ska må bra. 
Utmattningssyndrom (utbrändhet) är framförallt kopplat till stress i arbetslivet och arbetsnarkomani (ja, alla som känner mig kommer säga, "vad var det vi sa?") 
Det är mycket svårt att beskriva hur det känns. Men främst är jag TRÖTT, TRÖTT och TRÖTT. Jag orkar inget när jag kommer hem från jobbet (ett par månader innan diagnos), diska, städa, tvätta och handla... Hur får alla andra ihop det? 
Jag är så glad att det funnits kvartersbutiker (med hutlösa priser), då har jag iaf sluppit gå in i en större affär och "riskerat" träffa någon bekant som jag "behövt" prata med för att inte va otrevlig. Konstigt, med tanke på att jag alltid känt mig som en hyfsat social person, men just denna dagen/kvällen är jag ju såå trött. Detta mönstret har hållt i sig länge nu, längre än jag minns (varning!). När vänner (som jag verkligen trivs med och tycker om) hör av sig så antingen orkar jag inte svara eller skjuter jag upp det till senare (obestämd tid). Fastän jag egentligen vet att jag hade haft kul och mått bra av att träffa eller prata med dem. Men som sagt, jag är/var ju trött, gör det en annan dag. Men den andra dagen kom aldrig, jag vaknade mycket sällan utvilad trots att jag kunde (och fortfarande kan) sova i 12-16 timmar i sträck.
Motion, det är ju bra och gör en pigg! Men, hur ska jag orka? Idag/igår/imorgon  har det varit för mkt på jobbet, jag är trött etc. Jag som en gång älskade att träna kan inte förmå mig till att komma iväg och träna, hittar inte ens energi nog att gå ut med soporna för att soptunnan är ca 150meter från min dörr. 
Det låter märkligt, jag ser det själv när jag skriver, men tyvärr är det så det är/varit.!
När det var som värst (bara några dagar sen) hade jag stora problem att ens hitta tid för att borsta tänderna eller duscha (älskar att duscha egentligen). 
Det var bara att inse att något va fel.... 
Hade jag vågat självrannsakat mig lite tidigare hade jag kanske sett det i tid. Men nej, jag är/var ju superwoman, klarar ju allt själv! 
Börjar så smått inse att "ensam är INTE stark"